Omslag!

Jag har liksom slagit om. Behöver fixa massor ( jo faktiskt) men jag sitter här och är halvt lamslagen.
Kaspians skolavslutning börjar kl 11,45 och jag måste duscha och jag måste städa toan ohch jag måste sätta i lampor i granen och jag måste laga mat och jag måste diska och jag måste glittra till lägenheten och jag måste och jag måste och jag måste och jag måste... Det liksom bara snurrar. Så ist föratt stressa runt så satt jag mig här. Det känns myyyycket bättre. X)
vi firar jul idag med mormorn, morfarn och Mostern. Eftersom Barna åker till sin pappa imorrn så ville jag att de skulle ha tid att leka med sina klappar. (  de som vi kämpade i en timma igår att slå in btw).
Eliot har bara ätit en chokladtomte idag så jag måste peta i honom lite mat med. Upup and away!

Pojkar kommer alltid vara pojkar...?

Jag har Kaspian och Eliot. Mina finaste skatter i hela världen. De är så fina när de hjälper varandra, berättar sina funderingar och när de leker gott med varandra. De är mina goa barn och finast i världen.
När Kaspian var liten så valde han att leka med bilar. Nästan uteslutande. Vi har hela utbudet hemma och jag har gillat att tro att jag har uppmuntrat all lek med allt. Eller har jag det?
Nu så tror jag inte det. Eller ja. Jag vet.
För det är så att det görs ju undersökningar och jag har läst på lite.
Bebisar iklädda rosa resp blått bemöts olika oavsett om det döljer sig en kille i de rosa kläderna eller ej. Personerna i testgrupperna har tex pratat lite tuffare med bebisarna i blått och gullat med de i rosa. De har gett de i blått bilar och de i rosa dockor. Gråter de blå klädda bebisarna så är de arga. Gråter bebisarna i rosa är de ledsna över något.
Vad är det som fått mig att tro att jag på något sätt är bättre än de vuxna i undersökningarna? Att jag inte är stöpt i samma form? Att jag verkligen har gett mina barn all möjligheter?
"Mitt barn har valt att leka med bilar. Jag har inte prackat på honom något alls." Nej inte med mening.
Klart att det inte är min mening att begränsa mina barn på det sättet! Jag är deras mamma och vill dom allt gott i denna värld! Såklart.
Men det är så att kvinnor och män bemöts olika från det att de föds. I vaggan med presenter, gull och förväntningar från oss vuxna. På förskolan från föräldrar, personal och leksaker. I skolan av personal, kompisar och studiematerial. På jobbet av kollegor, chefer och familj.
Vi är alla medvetna om detta.
Hur många gånger hör vi inte: "ja se karlar!"eller "Regeringen har bestämt de!"" . Som att det på något sätt skulle vara en anledning eller ursäkt? Jag har själv använt det flera gånger och jag ber om ursäkt. Nu vet jag bättre.
Varför inte ta vara på att vi alla vet det? Och ändra på det?
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i en värld där det inte är ok för pojkar att känna, inte är ok för töser att känna utan att vara överkänsliga, inte är ok att överskrida könets gränser.
Jag vill att mina barn ska växa upp och känna att de har alla möjligheter och inte kvävs av alla etiketter.

Snooze

Jag har snoozat bort hela dagen. Behövdes dock med min förkylning. Fast jag var på lussefirande imorses ioförsig. Och det var fint.

Lucia

Vi pratade  lite om lussefirande på jobbet ( kortis) i lördags. Hon som jag jobbade med hade läst den här artikeln. Hon berättade i stora drag om den för mig och gav hennes åsikt om det hela. " varför ska killarna komma och liksom lägga beslag på något som är så typiskt tjejjigt? Ska vi inte få ha något som är bara vårt?"
Jag å andra sidan tänker; vi ska ju hylla Lucia och hennes insats för de behövande. Ska det verkligen spela roll vem som drar på sig särken och ljusen? Huvudsaken är väl ändå hyllandet?
Varför inte ha ett lussetåg där alla får vara vilka av de klassiska lussefigurerna de vill? Varför inte låta barna vara stjärnpepparkakor? Eller tärntomtar?
Vart tog barna vägen i detta? Mina barn är mina goa barn oavsett om de drar på sig pepparkaksdräkterna eller lusselinnet på Lucia. Lucia är fortfarande Lucia med lussetåg aptidigt på morron, trevliga mor/farföräldrar och barn med magont av för mycket pepparkaksätande.
I tidningen när man ska rösta på luciakandidater så är majoriteten långhåriga blondiner, söta som socker och långa som giraffer. Oftast så är hon som valts blondast och sockersötast av dem alla.
Detta firande är ju inte bara diskriminerande mot män utan även mot kvinnor stöpta i andra former än långa blonda, söta. Hm.
När jag gick i åttan så hände det. Skolans punkare blev lucia. Lisa som var rakad sånär som på den blå tuppkammen och hon som var kortast och rundast på skolan. Efter sig hade hon tärnor, tomtar,pepparkakor och stjärnstrutar. Alla killar.
Alla vi elever jublade och tyckte detta var fantastiskt. Vi älskade vår musiklärare som vi hade att tacka för detta. Alla mor och farföräldrar som satt i aulan och tog del av vår hyllning tyckte detta var "uppfriskande" och "på tiden".
Det skrämmer mig att detta tänkandet rör sig i skolor. Där pedagogerna enligt läroplanen ska värna om och ta vara på genustänket. Låta barna vara barn. Ge dom hundra vägar istållet för en.

Saknad

När mina barn är hos sin pappa så saknar jag dom väääääääldigt mycket. Veckan går fort men känns evighetslång. Imorrn är det Lucia och vi ska titta på lussafirande kl kvart i sju på morronkvisten. Istället för på kvällen. Men jaja. Det bruakr vara roligt och fina på alla sätt.
Då får jag pussa lite på korvarna med.

Jo om noodeling...

Malin det hela är allt lite förvirrande. De som noodlar ( vet inte alls varför de heter så? nån som vet?) de går ner i en å och sticker ner handen a naturelle i hål som finns där. Har de "tur"... finns där en mal. Malen tycker väl att handen blir bra middag och hugger sig fast. Då ska personen med handen i fisken leta rätt på gälarna och kila in fingrarna däri. Och sedan fiska upp fisken.
Aaa. Det är sååå himla duuuumt. XD Det  känns som att det hela bekräftar hillbillie-stereotypen och det är så hysteriskt roligt att titta på. Föratt det är så korkat. Precis som de där "Svenska husfruarana i hollywood" eller vad det nu heter programmet.
Tror de äter dom? Malrana alltså. inte husfruarna.

SNÖ!

Det kom snö inatt. Jag väckta Kaspian med " Vakna hjärtat! Det har snöat! Kaspian vakna! SNÖ!!" Och han kontrar: "Åh ja mamma! Om jag tar på mig fort nu kan vi gå ut direkt så jag kan göra snöänglar då?". Finaste!
Så efter vi hämtat Kaspian från skolan idag var vi ute två timmar och barna gjorde snöänglar, rullade sig och grävde i snön.
Förbannade snö nu kan jag inte cykla längre. Älskade snö du gör barna så lycklig.
Bilder från förra årets snöexplosion:
Jag har drabbats av baklust och bakat bullar. Imorgon ska jag ta med en påse till dagis som tack till Den underbara personalen som har hand om Eliot för den fina ljusvandringen häromtisdagen.
En annan sak.
i fredags när jag hämtade Kaspian från skolan så berättade han för mig att en kille slagit och sparkat på honom. Det är inte första gången detta händer och jag vet att mitt barn inte är ensamt utsatt. Han berättade att en personal hade kommit och han hade sagt till.
Men en sten slog sig lite till ro i bröstet och jag frågade honom lite om omständigheterna. Bara lite. Jag ville inte lägga mer vikt vid det än vad han ville.
Eftersom han berättade detta för mig så upplever jag att personalen inte riktigt gjort sitt jobb. Jag känner att om de tagit konflikten på ett sätt som Kaspian upplevt som gjort att han kunde lämna den därhän, ett avslut, så hade han inte känt att han "behövde" berätta för mig. Vilket i sin tur får mig att vilja ifrågasätta konflikthanteringen.
Och varför sa ingen i personalen detta till mig? Jag vet att man inte berättar om alla konflikter som uppstår under en dag för föräldrarna. Dels föratt man känner att barna löste det bra själva alternativt att man som personal gått in och hjälpt dem se en lösning. Men när det kommer till slag och sparkar?
Ska hursom prata med personalen imorgon och fråga detta. Så min sten släpper lite tyngd.

Noodling.

Jo för ett bra tag sedan såg jag i ett avsnitt av Couger Town hur pappan o sonen skulle bonda. Pappan tyckte "Noodling" var ett bra sätt att göra detta på och så fick vi alla se hur detta gick till.
Jag trodde ju detta var rent och skärt påhitt. Jag borde vetat bättre. Iförrgår så såg jag på Discovery att detta faktiskt visst existerar och somliga faktiskt blivit experter påt. "Hillbille Fishin". Hm jo det kunde man ju tänka sig.
Bor man liksom på vischan i USAet så blir man tydligen fasligt kreativ...


RSS 2.0