Pojkar kommer alltid vara pojkar...?

Jag har Kaspian och Eliot. Mina finaste skatter i hela världen. De är så fina när de hjälper varandra, berättar sina funderingar och när de leker gott med varandra. De är mina goa barn och finast i världen.
När Kaspian var liten så valde han att leka med bilar. Nästan uteslutande. Vi har hela utbudet hemma och jag har gillat att tro att jag har uppmuntrat all lek med allt. Eller har jag det?
Nu så tror jag inte det. Eller ja. Jag vet.
För det är så att det görs ju undersökningar och jag har läst på lite.
Bebisar iklädda rosa resp blått bemöts olika oavsett om det döljer sig en kille i de rosa kläderna eller ej. Personerna i testgrupperna har tex pratat lite tuffare med bebisarna i blått och gullat med de i rosa. De har gett de i blått bilar och de i rosa dockor. Gråter de blå klädda bebisarna så är de arga. Gråter bebisarna i rosa är de ledsna över något.
Vad är det som fått mig att tro att jag på något sätt är bättre än de vuxna i undersökningarna? Att jag inte är stöpt i samma form? Att jag verkligen har gett mina barn all möjligheter?
"Mitt barn har valt att leka med bilar. Jag har inte prackat på honom något alls." Nej inte med mening.
Klart att det inte är min mening att begränsa mina barn på det sättet! Jag är deras mamma och vill dom allt gott i denna värld! Såklart.
Men det är så att kvinnor och män bemöts olika från det att de föds. I vaggan med presenter, gull och förväntningar från oss vuxna. På förskolan från föräldrar, personal och leksaker. I skolan av personal, kompisar och studiematerial. På jobbet av kollegor, chefer och familj.
Vi är alla medvetna om detta.
Hur många gånger hör vi inte: "ja se karlar!"eller "Regeringen har bestämt de!"" . Som att det på något sätt skulle vara en anledning eller ursäkt? Jag har själv använt det flera gånger och jag ber om ursäkt. Nu vet jag bättre.
Varför inte ta vara på att vi alla vet det? Och ändra på det?
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i en värld där det inte är ok för pojkar att känna, inte är ok för töser att känna utan att vara överkänsliga, inte är ok att överskrida könets gränser.
Jag vill att mina barn ska växa upp och känna att de har alla möjligheter och inte kvävs av alla etiketter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0