Gammal kärlek version 2 " en mini inventering"

jooo jag satt på telefonen o skrev ett jättelångt och BRA inlägg som tydligen plötsligt bara försvann. Himla symd för jag var ganska så nöjd med det. Men jaja.
 
Jag hittade massa gamla bilder häromdagen. I en låda nere i ett förråd har de legat i över åtta år.
Det var mycket blandat med bilder på Jossan när hon var liten, jag när jag var yngre och bilder på gamla kärlekar. Stora kärlekar. De som jag hade ett starkt sug i magen efter.
Kristoffer med de snällaste ögonen. George som var charmen personifierad ( och dubbelt så gammal som jag. Men lika jäkla hårt föll jag för honom ändå). Catrine, the girl with the giggle. Zimon med de korpsvarta lockarna.
Det är liksom de kärlekarna som jag minns med ett sug i magen.De kärlekarna som jag stått utanför deras hus och trånat. De kärlekarna som jag fortfarande blir lite tagen av att se. Lite matt i knäna.
När jag var kär i dessa var de hela min värld. Luften jag andades var deras och vägen jag gick var deras.
Jag har nog ett förjäkla bra underlag till o bli en classact stalker. Tendenserna är uppenbara tycks det.
Eller är det så när alla blir riktigt över öronen kära i någon?
Känns det som det känns i mig då? I närheten av personen får man liksom geleben, svårt med talet och känner sig helt jävla salig?
Det känns som att hjärtat ska gå itu och jag kommer på mig själv med att tänka " det är som x skulle göra..." när man är utom räckhåll.
 
Samtliga Stora Kärlekar här över är obesvarade. Två av dom hade inte en aning. De andra två var inte på samma väg i livet.
Det är brutalt att komma över. Ett slag i magen. Hur kan det vara att jag känner såhär starkt för någon som jag inte ska vara med?
Jag har alltid tänk att om det är meningen så händer det. Att man liksom går på paralella vägar och korsar varandras ibland. Om det är meningen att jag ska vara med denna personen så blir det så. Vi måste bara gå genom vissa saker föratt bli redo för varandra. Föratt till slut vara för varandra.
Den övertygelsen är förjävla jobbig.
Den är jobbig när man sitter o väntar ikapp någon som inte har en jävla clue om hur älskad och aktad den personen är. Den är jobbig när man ser i personens ögon att det inte finns en chans, gå vidare, här finns inget att hämta. Någonsin.
När det lillalilla hopp om en finfin kärlekshistoria drunknar i ett par ögon som är någon helt annanstans...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0