Ballonger #1

Jag tror jag förstår.
 
På väg till Ica förut så gick du plötsligt där framför mig. Samma frisyr av samma gråa hår. Samma sammanbitna blick och svarta vindjacka som senast jag såg dig. Jag kände hur fjärilarna började flyga i hela kroppen och precis när jag skulle till o ropa "Pappa!" så såg jag att det inte var du. Fjärilarna stendog. Jag kände mig så fånig. Dubbelgångarna i denna stan är tre men varje gång jag ser någon av dom reagerar jag på samma sätt.
 
Min pappa. Han som höll mig i sitt knä när jag var sju o de berättade att han skulle flytta ut ett tag. Jag minns känslan i hans blick när han gick. Jag har sett på mina barn så när jag känt mig otillräcklig. När jag känt mig totalt maktlös och avgrundsledsen. När saknaden och skulden slitit inuti.När läget är skrivet i sten och du inget kan göra.
Så såg han på mig.Då förstod jag inte vad den blicken innebar. Men nu förstår jag. Nu kan jag förstå hur han kände sig när han gick in i balettdansösens lägenhet han hyrde i andrahand. Hur tomt det var. Hur ensamt det är när en kommer hem från jobbet och ingen är där. När en inte kan pussa sina barn godnatt för de är någon annanstans.
 
Jag förstår hur mycket en ifrågasätter beslutet en just tagit om och om och om igen. Om det verkligen inte är bättre att ens barn har en mamma och en pappa under samma tak. Även fast de bråkar så det ringer i väggarna. Om det verkligen är rätt att slita barnen mellan två hem. Om det verkligen är okej att de får se bägge sina föräldrar rödgråtna med ångest i ögonen. Om jag verkligen inte bara älskar honom en smula och kanske kämpar lite till och om allt bara hade varit annorlunda och om jag bara slutar vara så....
Jo jag förstår. Verkligen jätteväl.
 
När jag var yngre så undrade jag ofta varför det var så lätt att välja bort oss. Att kliva ut genom dörren och bara gå. Att träffa oss knappt varannan helg. Att inte komma på skolavslutningar eller födelsedagar. Att inte ringa.
Jag undrade varför vi inte var älskade. Jag undrade varför jobbet var viktigare än oss.
 

Det var så svårt att förstå då. Det var svårt eftersom jag inte förstod att mammas o pappas skilsmässa inte berodde på oss barn. Det var svårt för det enda jag såg var en mamma som pendlade mellan att vara ledsen, arg och glad. När jag såg pappa var han sammanbiten nästan de hela femtio minutrarna det tog hem till honom och resten av helgen var han ganska trött. När vi kom hem så förhörde mamma oss och fnös åt allt som var orättvist.
Så minns jag det. En sällanpappa som behövde kompensera upp veckor på sina knappa två helger med oss och gjorde det med favoritmat och bio.
En mamma som var arg. Hon var orättvist behandlad. Hon var ju vår riddare i nöden som bara ville vårt bästa och inte kunde förstå hur pappa kunde göra som han gjorde. Det var hon som pusslade med pengar, två jobb och oss. Det var hon som tog hand om oss.
 
Jag var med orättvist behandlad. Men det var mina barns pappa med. En skilsmässa eller grunderna till den är inte rättvist eller rättvisa. Det är så det är och för ens barns skull går en vidare.
Ja en svär ibland i smyg. Ja en gråter på kvällarna ibland föratt en är otillräcklig. Ja en önskar ibland den andra föräldern till helvetet. För tillsammans har vi barn och med dom både historia och framtid tillsammans.
 
Alla brev jag skrivit. Till en pappa som aldrig var där. För så kändes det. Jag minns att vi var på semester någon vecka här och där i skärgården.Jag minns att vi såg Scream och Titanic på bio och pappa skrek och han grät med mig. Varenda gång jag hör en Madonnalåt måste jag sjunga med från tårna precis som vi gjorde alla bilfärder.
Så jo jag minns bra saker som vi gjorde när vi var små tillsammans med pappa. Men jag minns mer alla gånger jag satt ledsen och undrade vart han var, varför vi inte kunde komma och varför det fanns saker som var viktigare än oss.
Men nu förstår jag. Jag förstår honom. För det är så blodigt svårt att se sina barn i ögonen och känna sig otillräcklig. Det är så svårt att förklara allt som var så hjärtslitande svårt för sina nu vuxna döttrar.
För det är lika svårt för mig att förklara för pappa allt som hände. Allt han inte var med om. Allt som satte sådana spår. Alla som vi sagt hejdå till genom åren och alla sorger som flutit. Alla som vi lärt känna och alla skratt som klingat. Som formade oss och gjort oss så som vi är idag.
 
Nu när vi pratar är allt förändrat. Vi får lära känna varandra på nytt. Våra familjekonstellationer är så annorlunda och vi är det med. Men på något sätt så måste vi hitta fram. För det är barn, barnbarn och syskon inblandade. För dom får vi gå vidare. Stå lite ostadigt ett tag men ändå ta hand om varann. Det känns viktigt. För det är min pappa. Det är mina barn och mina syskon. Vi förtjänar varandra.
 
Jag vill veta om det stämmer. Jag vill veta allt. Från pappas synvinkel. Allt jag ser nu är en massa dubbelgångare.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0