Ballong #2

Bagage.
 

Det är svårt. När hjärtat säger en sak och hjärnan en annan.
När alla förhållanden runt mig svajjar och jag gärna vill hålla kvar fast jag vet att borde gå. Hålla hårt hårt för jag tycker ju så mycket om men samtidigt veta att jag drunknar om jag gör det. Drunknar i något jag där jag inte är jag längre.
 
De sjunger om EmmyLou och genast sitter jag brevid dig i den lilla blå soffan. Du ser på mig med vädjande blå ögon och jag försöker förstå. Allt bagage. Alla känslor som inte finns i dig och alla mina som gör det.
Det är bitar av din historia du berättar om. Jag försöker ta in och bearbeta. Sorgen och oförståelsen. Alla avtryck som färgat dig och hur du resingerat för faktum som jag vill kämpa mot med näbb och klor.
 
Kyssar vid rödljus, gitarrsolon och långa skrattfyllda dagar på sängen bär jag nära nu. Alla första gångs händelser. Allt snurrande runt på flygplatser, gos, stenfyllda stränder, palak paneer, ubahn och sbahn turer, fina familjemedlemmar, promenader och dina blåa ögon. Allt är mitt.
Så småningom ligger allt nerpackat i mitt bagage. Det gör mindre plats för det andra.
 
 
Det är svårt. Mitt hjärta säger en sak men min hjärna en annan
.
 
 
 
 
 

Ballonger #1

Jag tror jag förstår.
 
På väg till Ica förut så gick du plötsligt där framför mig. Samma frisyr av samma gråa hår. Samma sammanbitna blick och svarta vindjacka som senast jag såg dig. Jag kände hur fjärilarna började flyga i hela kroppen och precis när jag skulle till o ropa "Pappa!" så såg jag att det inte var du. Fjärilarna stendog. Jag kände mig så fånig. Dubbelgångarna i denna stan är tre men varje gång jag ser någon av dom reagerar jag på samma sätt.
 
Min pappa. Han som höll mig i sitt knä när jag var sju o de berättade att han skulle flytta ut ett tag. Jag minns känslan i hans blick när han gick. Jag har sett på mina barn så när jag känt mig otillräcklig. När jag känt mig totalt maktlös och avgrundsledsen. När saknaden och skulden slitit inuti.När läget är skrivet i sten och du inget kan göra.
Så såg han på mig.Då förstod jag inte vad den blicken innebar. Men nu förstår jag. Nu kan jag förstå hur han kände sig när han gick in i balettdansösens lägenhet han hyrde i andrahand. Hur tomt det var. Hur ensamt det är när en kommer hem från jobbet och ingen är där. När en inte kan pussa sina barn godnatt för de är någon annanstans.
 
Jag förstår hur mycket en ifrågasätter beslutet en just tagit om och om och om igen. Om det verkligen inte är bättre att ens barn har en mamma och en pappa under samma tak. Även fast de bråkar så det ringer i väggarna. Om det verkligen är rätt att slita barnen mellan två hem. Om det verkligen är okej att de får se bägge sina föräldrar rödgråtna med ångest i ögonen. Om jag verkligen inte bara älskar honom en smula och kanske kämpar lite till och om allt bara hade varit annorlunda och om jag bara slutar vara så....
Jo jag förstår. Verkligen jätteväl.
 
När jag var yngre så undrade jag ofta varför det var så lätt att välja bort oss. Att kliva ut genom dörren och bara gå. Att träffa oss knappt varannan helg. Att inte komma på skolavslutningar eller födelsedagar. Att inte ringa.
Jag undrade varför vi inte var älskade. Jag undrade varför jobbet var viktigare än oss.
 

Det var så svårt att förstå då. Det var svårt eftersom jag inte förstod att mammas o pappas skilsmässa inte berodde på oss barn. Det var svårt för det enda jag såg var en mamma som pendlade mellan att vara ledsen, arg och glad. När jag såg pappa var han sammanbiten nästan de hela femtio minutrarna det tog hem till honom och resten av helgen var han ganska trött. När vi kom hem så förhörde mamma oss och fnös åt allt som var orättvist.
Så minns jag det. En sällanpappa som behövde kompensera upp veckor på sina knappa två helger med oss och gjorde det med favoritmat och bio.
En mamma som var arg. Hon var orättvist behandlad. Hon var ju vår riddare i nöden som bara ville vårt bästa och inte kunde förstå hur pappa kunde göra som han gjorde. Det var hon som pusslade med pengar, två jobb och oss. Det var hon som tog hand om oss.
 
Jag var med orättvist behandlad. Men det var mina barns pappa med. En skilsmässa eller grunderna till den är inte rättvist eller rättvisa. Det är så det är och för ens barns skull går en vidare.
Ja en svär ibland i smyg. Ja en gråter på kvällarna ibland föratt en är otillräcklig. Ja en önskar ibland den andra föräldern till helvetet. För tillsammans har vi barn och med dom både historia och framtid tillsammans.
 
Alla brev jag skrivit. Till en pappa som aldrig var där. För så kändes det. Jag minns att vi var på semester någon vecka här och där i skärgården.Jag minns att vi såg Scream och Titanic på bio och pappa skrek och han grät med mig. Varenda gång jag hör en Madonnalåt måste jag sjunga med från tårna precis som vi gjorde alla bilfärder.
Så jo jag minns bra saker som vi gjorde när vi var små tillsammans med pappa. Men jag minns mer alla gånger jag satt ledsen och undrade vart han var, varför vi inte kunde komma och varför det fanns saker som var viktigare än oss.
Men nu förstår jag. Jag förstår honom. För det är så blodigt svårt att se sina barn i ögonen och känna sig otillräcklig. Det är så svårt att förklara allt som var så hjärtslitande svårt för sina nu vuxna döttrar.
För det är lika svårt för mig att förklara för pappa allt som hände. Allt han inte var med om. Allt som satte sådana spår. Alla som vi sagt hejdå till genom åren och alla sorger som flutit. Alla som vi lärt känna och alla skratt som klingat. Som formade oss och gjort oss så som vi är idag.
 
Nu när vi pratar är allt förändrat. Vi får lära känna varandra på nytt. Våra familjekonstellationer är så annorlunda och vi är det med. Men på något sätt så måste vi hitta fram. För det är barn, barnbarn och syskon inblandade. För dom får vi gå vidare. Stå lite ostadigt ett tag men ändå ta hand om varann. Det känns viktigt. För det är min pappa. Det är mina barn och mina syskon. Vi förtjänar varandra.
 
Jag vill veta om det stämmer. Jag vill veta allt. Från pappas synvinkel. Allt jag ser nu är en massa dubbelgångare.
 

Ballonger

När jag var yngre fick jag lära mig en meditationsövning. Ett sätt att släppa tankarna som genast dyker upp när en sätter sig ner och ska koncentrera sig på ingenting. Visualisera att du tar tanken och fäster den i en ballong som du sedan släpper iväg. Det blir en symbol föratt du släppt tanken och inte kommer slås av den mer. Så fort det dyker upp en ny tanke så fäst vi en ny ballong och släpp iväg.
 
Det slog mig att jag kanske kan använda mig av det tankesättet på annat sätt med. Hjälp att bearbeta händelser som galopperar upp i minnet och som jag behöver släppa. Så jag tänkte att jag skriver av mig. I ballongform. typ.

RSS 2.0